Svanar

Jag såg svanar när jag gick hem från jobbet i dag. Den här bilden tog vi i Västervik för snart 5 år sedan. Den ser nästan lite overklig ut tycker jag.
Svanar håller samman livet ut. Därför tror jag att jag vill bli en svan i mitt nästa liv. Förutsatt att Ulf också vill det förståss. Vi är ju nästan som svanar :)Av mitt 41-åriga liv har vi hållit i hop i 27, så vi är ju på god väg i alla fall.
Läs den här berättelsen:
Alla svanar är trofasta äkta makar. De lever i engifte och paret håller samman livet ut. Om den ena maken dör händer det att den andra bygger bo, år efter år som att den hoppas att maken eller makan trots allt ska komma tillbaka. Återigen en sägen? Nej, det är dagens sanning. Det hände en gång att en flyttande svanflock rastade i en nordlig flodmynning. Ett par dröjde sig kvar för länge, och honan frös fast i isen. Folk från naturskyddet räddade den utmattade och sjuka fågeln. Efter en månads vård var hon helt återställd. Under tiden simmade hannen ängsligt omkring ute på den iskalla floden och lät sig inte infångas. När honan slutligen släpptes ut möttes paret igen. De tittade länge på varandra och gled så med oförliknelig grandezza nedåt floden och ut på sjön, där åskådarna förlorade dem ur sikte.
Suck.... Romantiskt eller hur?